Kärlek utan ansikte


Psykisk ohälsa och missbruk är ständigt växande problem. Min mamma var både psykiskt sjuk och tablettmissbrukare och jag vill gärna berätta om hur det format mig. Min berättelse börjar med min egen uppväxt och hur jag långsamt märker att min mamma inte är som andra mammor. Det är inte förrän jag flyttar hemifrån som jag börjar förstå orsak och verkan. Efter pausen tar vi del av min mammas berättelse, så som hon berättade den för mig. 
 
Den här föreläsningen riktar sig både till yngre och äldre. Jag vet att jag själv hade mått väldigt bra av att höra den när jag var ung. Jag vet också att många unga idag lever med liknande problem. Därför känns det extra viktigt, nästan som en mission, för mig att få komma ut och berätta. Jag vill förmedla hur min egen uppväxt gjort mig stark och hur bitterhet kan vändas till försoning, kärlek och glädje. Det är en berättelse med ett lyckligt slut. När jag föreläser för äldre lägger jag mer fokus på mammas uppväxt och bilden av Fattigsverige. 

Föreläsningen illustreras av egna teckningar och målningar, drygt 40 bilder i akvarell, blyerts och pastell. Jag vill inte påstå att det är några mästerverk, men de håller berättelsen på plats och fungerar som ett komplement till berättelsen. Målet är att man ska känna sig upplyft och stärkt när man lämnar föreläsningen. De reaktioner jag fått är också genomgående positiva. 

Nedan följer ett kort utdrag ur min berättelse:


 


Min pappa, som var mycket företagsam, lät anlägga en besinmack vid vår villa i den lilla byn Överboda utanför Umeå. Jag växte upp på en bensinmack, i byns centrum. Jag kände mig väldigt ompysslad och omtyckt i den miljön.

 


När det blev tal om att flytta söderut kände jag ingen oro. Jag hade min trygghet i familjen. Jag tyckte istället det skulle bli spännande och jag satt med kartboken och fantiserade tillsammans med mina vänner i byn.

 


Min pappa älskade sin mack och när vi hade flyttat började sökandet efter en ny. Den han hittade låg åtta mil från vår bostad. Pappa kunde inte pendla varje dag och han bodde i en lägenhet ovanför macken. Det var då problemen började. Mamma blev en främling för mig.

 


Utåt sett levde jag ett bekymmersfritt liv. Jag hade bra vänner. Det var 70-tal. Vi åkte moppe utan hjälm, lyssnade på Deep Purple och Black Sabbath, drack mellanöl och tjuvrökte. Men när jag kom hem på kvällen visste jag aldrig vad som väntade. Tittade hon på TV, låg hon och sov eller hade hon fallit ihop på golvet?

 


Vid den här tiden var det vanligt att romer kom i större sällskap och gjorde uppehåll med sina husvagnar. Jag fick en kompis där och lärde känna dem. Av andra i byn fick jag höra att jag skulle akta mig. Jag sa till mamma att jag hade börjat träffa dem och hon utbrast genast: "Vad roligt". Då tänkte jag för mig själv att hur det än var med hennes psykiska hälsa så hade hon kvar sitt goda hjärta.

 


Min bästa vän var också min granne och vi tog sällskap till skolbussen. Han fick alltid en kram innan han gick. Jag saknade den där kramen och att någon överhuvud taget brydde sig. Jag fick klara mig mycket själv. Jag önskade att jag också hade haft en mamma som bakade bullar och som jag spontant kunde krama om. 

 


Som vuxen bad jag mamma berätta om sin barndom. Hennes barndom på gården i Jämtland var fylld av fattigdom och förnedring. Min mormor dog i spanska sjukan och min mamma både fick och tog på sig skulden för det. Det blev hennes farmor och farfar som tog hand om vårdnaden. Väninnor till hennes farmor Gölin kom över och beklagade både mormors död och mammas födelse. Att mamma lyssnade och förstod allt de sa tänkte de förstås inte på. I mammas barndomsberättelse hittade jag nycklarna till hennes kommande psykiska problem.

 


Min mamma var nyfiken och hade väldigt lätt för att lära. Hon var fullt läskunnig vid fyra års ålder, trots att all litteratur som fanns i hemmet var en bibel och en psalmbok. Hon fick också hjälp av sin storebror, som ibland fick låna en av hemmets dyrgripar, ett rött halsband. Med det formade han bokstäver som mamma fick ljuda.

 


Berättelsen innehåller också vackra bilder från Jämtland. Från en orörd  natur och  en tid som nu är borta: "Mina första planer på vad jag skulle göra som vuxen, det var att jag ville bli luffare. De verkade leva så fritt och bekymmerslöst. När våren kom gick farmor upp på höloftet och skakade filtarna och gjorde det fint. Sedan fick de luffarna bo däruppe. Jag älskade att sitta och vänta på dem när de kom vandrande".

 


Min mamma blir tidigt utkörd från hemmet av sin egen pappa. Hon flyttar runt till olika ställen tillsammans med farmor och farfar. När det är dags att börja skolan placeras hon direkt i andra klass eftersom hon ligger så långt före de andra. I skolan blir hon mobbad för att hon inte har en mamma och en pappa som inte har ett riktigt jobb.

 


Efter farfars död bodde mamma och Gölin några sommarmånader i skogen. Mamma plockade smultron och farmor kokade havregrynsgröt. Mamma kommer ihåg den här tiden som väldigt fattig men ändå mysig. Varje dag fick de besök av en liten grönsiska, som snart var så tam att den kom och åt havregryn ur mammas hand.

 


Efter många turer och olika boenden hamnar min mamma till slut i Stockholm, där hon får gå hushållskola. Det kommer att bli hennes dittills lyckligaste tid. Efter det året jobbar hon som piga för att få ihop pengar till en lärarutbildning.

 


När jag tänker på min mammas liv och hur det gestaltade sig, beundrar jag henne. Trots alla motgångar  lyckades hon ändå nå sina mål i livet. Hon levde med skuldkänslor hela sitt liv. Jag hade det jobbigt under en relativt kort period under min ungdom. När jag ser tillbaka på den tiden förstår jag att den gav mig erfarenhet och gjorde mig stark. Jag kan inte tänka mig att jag skulle levt med någon annan mamma. I dag kan jag säga att jag älskade henne och att jag är stolt över henne. Hon lärde mig att, åtinstone försöka, vara en god människa och att se allas lika värde. Inte genom förmaningar och pekpinnar, utan genom sitt sätt att vara.